På toppen av en klippa längs strandkanten står jag och fryser, äger inte en tråd på kroppen, det är så jag är skapt. Jag tittar ner, tårarna rinner längs mina rosiga kinder, håret spelar med i vindens långsamma sång, ryggen vänd mot horisonten. Döden klänger längs mina hälar och förvandlar min rygg från snäckskals vit till sotande svart. Andan sitter i halsen och framför mina fötter väntar ödet, jag faller utan säkerhetssele.

farväl.